Galgo Espanol

Foto: från Todo Perros El Magazine del Perro nr: 125
Spanien

Fci-standard 1982-05-26;
Franska och spanska
SKKs Standardkommite 1996-09-03

Ursprungsland / Hemland:
Spanien

Användningsområde:
Sällskap/Kapplöpningshund. I hemlandet även jakthund

FCI-Klassifikation:
Grupp 10 Sektion 3

Bakgrund / ändamål:
Galgo Espanol, den spanska vinthunden är en hetsjakthund som i ursprungslandet används främst för jakt på hare.
Den är mycket snabb och jagar med hjälp av synen. Den kan även användas för jakt på andra pälsdjur,såsom kanin, räv och t.o.m. vildsvin
Galgon var redan känd hos romarna under antiken, men man antar att den
anlände till och etablerade sig på den iberiska halvön långt tidigare. Den härstammar från de gamla asiatiska vinthundarna och anpassade sig därför snabbt till de spanska stäpp och platålandskapen.

Under 15-,16-.1700 talen exporterades stora mängder av dessa hundar till andra länder,såsom bl.a. Irland och England. Galgon anses vara en av förfäderna till den engelska vinthunden (Greyhounden).

Helhetsintryck:
Galgo Espanolen skall vara en vinthund med eleganta, harmoniska proportioner.
Benstommen skall vara kompakt. Huvudet skall vara långt och smalt.

Uppförande / Karaktär:
Galgon skall till sättet vara lugn och emellanåt tillbakadragen.
Vid jakt uppträder den dock mycket livligt och levnadsglatt.

Huvud:
Huvudet skall stå i proportioner till resten av kroppen. Det skall vara långt, torrt och väl utmejslat.
Förhållandet mellan skalle och nosparti skall vara 5:6. Skallens och nosens plan skall vara divergerande.
Sett ovanifrån skall huvudet vara mycket långt och jämnsmalt med ett långt och smalt nosparti.
Skallpartiet skall vara liten med välvd profil. Bredden på skallen får ej överstiga hälften av dess längd.
Pannfåran skall vara väl välvd i sin främre del. Okbågarna och nackknölen skall endast vara svagt markerade.
Stopet skall vara mjukt sluttande och mycket svagt markerat. Nostryffeln skall vara liten och fuktig med svart pigment. Nospartiet skall vara långt och lätt böjt mot nostryffeln. Nosryggen skall vara smal.
Läpparna skall vara mycket torra. De skall också vara mycket tunna, strama och ha mörkt pigment.
De övre skall precis täcka de nedre.Dessa får inte blida läppfickor. Bettet skall vara ett kraftigt och fulltaligt saxbett. Tänderna skall vara starka, vita och friska. Gommen skall ha samma färg som läpparna
och gomtakets räfflor skall vara väl markerade. Ögonen skall vara små, snett placerade
och mandelformade. De skall helst vara mörkt nötbruna. Uttrycket skall vara lugnt, mjukt och
reserverat. Ögonlocken skall vara tunna med mörka kanter och de skall ligga väl an
mot ögongloberna. Öronen skall vara vida vid basen och triangelformade.

Öron:
De skall vara fylliga i sin översta tredjedel, och tunnare och smalare mot spetsarna,
som skall vara avrundade. Öronen skall vara högt ansatta.
När hunden är uppmärksam skall öronen resas i sin nedersta tredjedel och de vikta spetsarna
kommer då att peka utåt. I vila skall öronen bäras tätt mot skallen, s.k. rosenöron.
Om öronen dras framåt skall de knappt räcka fram till mungiporna.

Hals:
Halsen skall vara lång och oval i genomskärning. Den skall vara flat i sidorna, elegant, stark och smidig.
Halsen skall vara smal vid ansättningen mot huvudet men svagt bredda sig mot ansättningen i bröstkorgen.
Den främre halslinjen skall vara nästan rak men ha en lätt böj mitt på

Kropp:
Kroppen skall vara lätt rektangulär, stark och smidig och ge ett intryck av robusthet, rörlighet och uthållighet.
Överlinjen skall ha en lätt sänkning i ryggpartiet och en välvning över länden, dvs vara svagt s-formad.
Den skall inte ha några tvära avbrott. Överlinjen skall vara fast även i rörelse och ge intryck av stor smidighet.
Manken skall vara svagt markerad. Ryggen skall vara plan och lång medtydlig kontur.
Ländpartiet skall vara långt och starkt, inte särskilt brett men välvt och med kompakt lång muskulatur,
vilket ger intryck av styrka och smidighet. Höjden över ländpartiet får vara högre än mankhöjden.
Korset skall vara långt, stark och snedställt. Vinkeln mot horisontalplanet skall vara mindre än 45 grader.
Revbenen skall vara flata och ha gott avstånd sinsemellan. De skall vara framträdande och markerade.
Bröstomfånget skall vara något större än mankhöjden.

Bröstkorgen:
Skall vara kraftfull men inte särskilt bred, den ska vara rymlig, men inte nå ner till armbågarna.
Bröstkorgen skall vara djup i sin bakre del ända fram till de falska revbenen.
Bröstbensknappen skall vara framträdande. Buken skall vara tvärt uppdragen.
Huden på flankerna skall vara stram och torr. Flankerna skall vara väl utvecklade.
Svansen skall vara lågt ansatt, kraftig vid roten men gradvis avsmalnande mot den mycket tunna spetsen.
Svansen skall bäras hängande i nära kontakt med bakbenen. Den skall vara smidig och nå långt nedanför hasspetsen. I vila ska svansen ha formen av en skära med en avslutande mer markerande
krok på svansspetsen, vilken skall hållas böjd åt ena sidan. Svansen skall föras mellan underbenen
och den avslutande kroken skall nästan röra vid marken framför bakbenen.
Detta är mycket rastypiskt och ett av rasens speciella kännetecken.

Extremiteter:
Frambenen skall vara helt lodräta, tunna, raka och parallella.
Benstommen skall vara torr med väl synliga senor. Skuldrorna skall vara torra, korta och snedställda.
Skulderbladen skall vara kortare än överarmen.Överarmarna skall vara långa, längre än skulderbladen.
De skall vara mycket muskulösa.
Vinkelförhållande: Skulderblad/Överarm 110 grad. Överarm/Underarm 130 grad.
Armbågarna skall vara rörliga men ligga väl an mot kroppen. Underarmarna skall vara mycket långa.
De skall vara raka och parallella. Mellanhänderna skall vara lätt vinklade, tunna och korta.
Framtassarna skall ha formen av hartassar. Tårna skall vara slutna och högt välvda.
Trampdynorna skall vara starka och välutvecklade. Huden mellan tårna skall vara ganska väl tilltagna
och klorna välutvecklade. Bakstället skall vara kraftfullt och påskjutet skall ge intryck av kraft och rörlighet.
Benen skall stå helt lodräta och vara korrekt vinklade samt ha lång och välutvecklad muskulatur.
Benstommen skall vara torr. Låren skall vara mycket kraftiga, långa och starka.
Lårbenet skall vara så lodrätt som möjligt mot markplanet. Bakifrån sett ska man omedelbart lägga märke
till den välutvecklade muskulaturen, lång senig och kraftfull. Lårbenet skall utgöra 3/4 av underbenets längd.
Vinkelförhållandet höft/lår 110 grader, lår/underben 130 grader. Underbenet skall vara mycket långa,
med väl markerad och fin benstomme. De skall vara muskulösa i sin övre delar, men ha mindre muskelmassa
i de nedre. Ådror och senor skall vara väl synliga. Hasorna skall vara väl markerade med väl synliga och
välutvecklade senor. Hasvinkeln skall vara över 140 grader. Mellanfötterna skall vara fina, korta och stå lodrätt.

Rörelser:
Den naturliga gångarten är galopp. travet skall vara långsträckt, lågt, fjädrande och kraftfullt.
Det får inte finnas tendenser till krabb eller passgång

Hud:
Huden skall ligga väl an mot kroppens alla delar.
Den skall vara stark, mjuk och rosa till färgen.
Slemhinnorna skall vara mörka.

Päls:
Släthårig Galgo:
Pälsen skall vara åtliggande, fin i strukturen, kort och glansig.
Den skall täcka hela kroppen ända till huden mellan trampdynorna och får vara något längre på lårens baksida
.
Strävhårig Galgo:
Hos dessa får pälsen vara medel lång. Den skall vara mycket sträv.
Längden får variera men måste täcka hela kroppen.
Den tenderar ibland att bilda skägg och mustasch på nospartiet samt ögonbryn och en tofs på huvudet.

Färg:
Alla färger är tillåtna

Storlek:
Mankhöjd: Hanhund 62-70 cm Tik 60-68 cm.
En avvikelse på +/- 2 cm är tillåtet på i övrigt utmärkta hundar.

Fel:
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.
Rak nosprofil, Spetsigt nosparti, Avsaknande av premolarer, Tångbett,
Kullrighet på huvudet, något för brett eller dåligt mejslat huvud.
Något för kort svans som knappt räcker nedanför hasen.

Allvarliga Fel:
Alltför bred skalle i kombination med snipigt nosparti,
Måttligt överbett, Avsaknande av hörntänder som inte beror på olyckshändelse,
Stort huvud, Kort och rund skalle, Parallella linjer mellan skalle och nosparti,
Ögon som är ljusa, runda, utstående eller framträdande,
Ektropion eller entropion, Kraftigt markerat stop, Korta öron, Stånd öron, Små öron,
Markerad hängläpp, Markerade hakpåsar, Otillräckligt bröstomfång, Tunnformad bröstkorg,
Svankrygg, Fallande överlinje, Korta flanker, Kort, rundat eller för plant kors,
Alltför rundad eller kort muskulatur,Dålig benställning, Ej välvda tår, Kohasighet,
Dåligt utvecklade, ömtåliga trampdynor, Linjespel som är grovt och tungt utan smidighet,
Nervöst temperament.

Diskvalificerande Fel:
Otillräcklig rastyp, Harmynthet, Över eller underbett, Albinism.

Testiklar:
Hos hanhund måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.

Irländsk Varghund

Ursprungsland/hemland: Irland

Användningsområde:Fram till slutet av 1600-talet användes irländsk varghund på Irland för jakt på varg och hjort.
Den användes också för jakt på de vargar som hemsökte stora delar av Europa

FCI-Klassifikation: Grupp 10, sektion 2

Bakgrundsändamål:De kontinentala kelterna hade en vinthund som troligtvis härstammade från de greyhounds som finns avbildade på egyptiska målningar.
De irländska kelterna var liksom sina kontinentala kusiner intresserade av att föda upp storvuxna jakthundar. Dessa stora irländska jakthundar kunde ha slät eller sträv päls men på senare tid kom de strävhåriga att dominera, kanske pga det irländska klimatet.
Det första skriftliga omnärnnadet av dessa jakthundar författades av en romersk konsulår 391 e Kr men hundarna var redan etablerade på Irland under det första århundradet e Kr, när Setanta ändrade sitt namn till Cu-Chulainn (Culanns jakthund).
I skriften omnämns Uisneach (100-talet) som tar med sig 150 hundar vid flykten till Skottland. Utan tvivel utgjorde de irländska jakthundarna ursprunget till den skotska hjorthunden. Irländska varghundspar var uppskattade som gåvor bl a av de europeiska och skandinaviska kungahusen frän medeltiden och fram till 1600-talet.
Varghundar exporterades till England, Spanien, Frankrike, Sverige, Danmark, Persien, Indien och Polen. På l500-talet krävdes att varje grevskap på Irland hade vardera 24varghundar för att skydda böndernas fårhjordar från att dödas av vargar.
Det Cromwellska förbudet (1652) att exportera irländska varghundar bidrog till att bevara rasen under en tid men med vargens gradvisa utrotning och en kontinuerlig efterfrågan från utlandet reducerades vid slutet av 1600-talet antalet irländska varghundar på Irland nästan till gränsen för utrotning.
Intresset för rasen återuppstod i samband med den nyvaknade irländska patriotismen mot slutet av 1800-talet.
Irländsk varghund blev en levande symbol för irländsk kultur och det keltiska förflutna.
Det var vid denna tid som en beslutsam entusiast, kapten G A Graham, införskaffade några av de få kvarvarande jakthundar av varghundstyp som fanns på Irland.
Med tillskott av i hjorthundsblod och tillfälliga utkorsningar med borzoi och grand danois fick han fram en hundtyp som förblev stabil i generationer.
Resultaten accepterades enhälligt som det verkliga återuppståendet av rasen.

Irländska kennelklubben inrättade en klass för irländsk varghund vid sin utställning i april 1879 och en klubb bildades 1885.
Irländsk varghund åtnjuter nu ännu en gång något av den berömmelse som rasen hade på medeltiden.
Numera ägs och föds varghundar upp i ett ganska stort antal utanför Irland.

Helhetsintryck:Irländsk varghund skall inte vara fullt så tung eller massiv som en grand danois.
Den skall dock ha mer tyngd och massa än hjorthunden, som den annars typmässigt skall likna. Den skall vara mycket stor och respektingivande, mycket muskulös och kraftigt men ändå elegant byggd.
Rörelserna skall vara fria och aktiva, huvudet skall bäras högt med god halsresning och svansen skall bäras i en mjuk båge uppåt med lätt böjd svansspets.
Irländsk varghund skall vara mycket storvuxen, vilket inkluderar såväl mankhöjd som proportionerlig kroppslängd. Den genomsnittliga mankhöjden för hanhund skall vara 81- 86 cm och en rastypisk irländsk varghund skall utstråla kraft, vitalitet, mod och harmoni.

Uppförandelkaraktär:Som ett lamm hemma, som ett lejon vid jakt.

Huvud:Huvudet skall vara långt, jämnt och högburet. Ögonbrynsbågarna skall vara mycket lätt framträdande och pannfåran mellan ögonen skall vara mycket grund.

Skallparti:Skallen skall inte vara för bred.

Nosparti :Nospartiet skall vara långt och måttligt avsmalnande.

Käkar/Tänder:Saxbett skall eftersträvas men tångbett accepteras.

Ögon:Ögonen skall vara mörka.

Öron :Öronen skall vara små rosenöron, som hos greyhound.

Hals:Halsen skall vara tämligen lång, mycket stark och väl musklad, väl välvd, utan löst halsskinn.

Kropp:Kroppen skall vara lång med revben som når långt bak.

Rygg:Ryggen skall snarare vara lång än kort.

Ländparti : Ländpartiet skall vara lätt välvt.

Kors : Korset skall ha mycket god bredd mellan höftbenskammarna.

Bröstkorg : Bröstkorgen skall vara mycket djup och måttligt bred med bred bringa. Revbenen skall vara väl välvda.

Underlinje: Buklinjen skall vara väl uppdragen.

Svans : Svansen skall vara lång och lätt böjd, av måttlig grovlek och väl täckt med päls.

Extremiteter

Framställ

Skulderblad:Skulderpartiet skall vara väl musklat och ge bredd åt bringan. Skulderbladen skall vara snedställda.

Armbåge : Armbågarna skall sluta väl an mot kroppen och varken vara inåt eller utåtvridna.

Underarm : Underarmarna skall vara muskulösa med kraftig benstormne och helt raka.

Framtassar : Framtassarna skall vara medelstora och runda. De skall varken vara inåt eller utåtvridna.
Tårna skall vara väl välvda och slutna med mycket starka, böjda klor.

Bakställ

Lår: Låren skall vara länga och väl musklade.

Knäled : Knälederna skall vara lagom vinklade.

Underben : Underbenen skall vara väl musklade, långa och starka.

Has: Haslederna skall vara korta och varken inåt eller utåtvridna.

Baktassar : Baktassar, se framtassar.

Rörelser : Rörelserna skall vara lätta och aktiva.

Pälsstruktur : Pälsen på kropp, ben och huvud skall vara sträv och hård. Speciellt raggig skall pälsen vara ovanför ögonen och under hakan (skägget).

Färg och tecken : Pälsfärgen skall vara grå, brindle, röd, svart, rent vit, fawn eller annan färg som kan förekomma hos skotsk hjorthund. (Utdrag ur standard för skotsk hjorthund: Färg: Mörkt blågrå, mörkare eller ljusare grått, brindle eller gult, sandfärgad eller röd fawn med svarta tecken (points)).

Mankhöjd/Vikt: Idealhöjd: mellan 81 och 86 cm för hanhund.
Minimihöjd för hanhund: 79 cm.
Minimivikt för hanhund: 54 kg
Minimihöjd för tik: 71 cm.
Minimivikt för tik: 41 kg.

Fel : Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande till graden av avvikelse.

För lätt eller för tungt huvud
För markerade ögonbrynsbågar
Krokiga framben, svaga mellanhänder
Svaga bakben och generellt dåligt utvecklad muskulatur
För kort i kroppen, svankrygg, sänkt rygg eller helt rak rygg.
Stora öron och öron som hänger platt intill huvudet.
Utåt eller inåtvridna tassar, spretiga tår.
Kort hals eller hals med mycket löst halsskinn på strupen.
För smalt eller för brett bröst.
Alltför ringlad svans
Nostryffel av annan färg än svart
Läppkanter av annan färg än svart.
Mycket ljusa ögon, rosa eller leverfärgade ögonkanter

Nota bene : Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Testiklar : Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.